Dagboksinlägg #52

Då har vi kommit hela vägen fram på denna resa genom mitt dagboksarkiv från Lunarstorms glansdagar. Lika många inlägg som veckor på året... tyvärr finns det ingen djup mening bakom det udda sammanträffandet. Hade det varit för tio år sedan skulle jag säkert ägnat en eftermiddag åt att krysta fram någon trött liknelse om årstider som kommer och går, likadant som mitt liv rullar framåt och mina texter läggs på hög.
 
Ja, du fattar. Det vore lamt. Lite så som jag var för länge sedan då jag kollade Lunarstorm 35 gånger om dagen (trots att jag behövde ringa upp mot Internet varje gång) och blev alldeles för euforisk när de där fotspåren animerades som visade att något hade hänt, någon hade bekräftat mig! Inte konstigt att jag behövde ett par sabbatsår från Internetcommunities.
 
18636 online just nu?! Shiiiieet
 
Oavsett vad du har tyckt om den här resan så är det nu alltså slut. Jag tycker väl mest det känns skönt att det är över, även om det för oftast varit roligt att återuppleva mina gamla tankar och funderingar. Det är alltid en risk för mig att fastna i det förflutna och drömma sig tillbaka till vissa perioder. Men hur viktigt jag än kan tycka det är att få fatt på vad som gjort mig till den jag är idag så behöver jag gå vidare. Att försöka forma och greppa min framtid istället för min historia.
 
Jag var igång med min Lunardagbok i tre år (minus två veckor), det hann hända hemskt mycket med mig på den tiden. Tonåren är verkligen en mycket intressant period. Det här sista dagboksinlägget markerar även det sista jag "publicerade" "offentligt" innan jag satte igång med den här bloggen för drygt fem år sedan. Däremellan var en period på knappt fem år då väldigt mycket hände också. Fast mer av det bättre skulle jag vilja påstå.
 
Det finns en längtan i mig att skriva. Jag hade länge drömt om att plocka upp skrivandet igen - nu i form av en blogg som ju passade precis in i mitt behov - men jag drog från att sätta igång. Skrivandet på Lunarstorm blev något destruktivt för mig och jag funderade seriöst på om det överhuvudtaget fanns någon annan skribentidentitet i mig än den cyniska, deppiga och syrliga Viktor som jag själv skapat.
 
Som så mycket annat här i livet behövde jag göra det ett tag för att hitta min roll i det hela. Den första tiden i min blogg är långt ifrån okonstlad, men det behövdes för att jag skulle kunna se vem jag var mellan alla orden. Då bestod mina funderingar mer av vad jag inte ville skriva om och vem jag inte ville vara på bloggen. Idag känns det bättre, mer avslappnat och personligt.
 
Dagen till ära har jag samlat ihop länkar och en sista reflektion till alla mina dagboksinlägg:
 
#1 - Den horribla premiären med på tok för många "hihi" och "tihi".
#2 - De staplande, osäkra stegen mot att någon gång lyckas skriva något betydelsefullt.
#3 - En plågsam jämförelse som handlar om att jag slickar på semlor, inte på tjejer.
#4 - Något jag fortfarande tycker är ganska träffsäkert i västvärldens hederskultur.
#5 - En till om olycklig kärlek.
#6 - Ännu en om olycklig kärlek, nu så pinsam att min annars så stöttande fru instämmer.
#7 - Börjar hitta min identitet i skrivandet. Lite mer avslappnat, no pun intended.
#8 - EN TILL OM OLYCKLIG KÄRLEK, tack vare Lydias kommentarer vågade jag forsätta.
#9 - Åsikter om musikens påverkan över oss, old.
#10 - Tillbaka till den olyckliga kärleken, nu läsbart utan skämskudde.
#11 - En enkel text om mörkret inuti oss.
#12 - Lyft på locket, bli aldrig helt vuxen, lite inte på någon över 30!
#13 - The one with att se sin kropp som en campingplats.
#14 - Vuxna människor är egentligen inte vuxna.
#15 - Äntligen en vettig text. Något med en början, mitt och slut!
#16 - Här var min tio år äldre introduktion tio gånger bättre än dagboksinlägget.
#17 - Det eviga babblandet om den eviga kampen mellan gott och ont.
#18 - Smärtan i att förlora barnasinnet.
#19 - Kåseriet mot dödsstraff.
#20 - Inget att se här... var från början en skolarbete.
 
Att se hela biblioteket av mina gamla tonårsbrydier känns speciellt, jag är stolt över mig själv. Jag håller ju min tonårstid väldigt nära hjärtat. I mitt huvud spenderas ovanligt mycket tid i det gamla, men jag känner att jag behöver det. Allt hände så snabbt när jag närmade mig och passerade 20-årsåldern. Rätt som det var hade jag gift mig och mitt nya liv tillsammans med mitt livs kärlek hade satt igång. Kvar i mig fanns där precis samma osäkerheter och rädslor som vuxit fram under mina tonår, nu inte längre i förarsätet, men fortfarande med på färden - viskandes tidskrävande omvägar på min resa. Och att skriva om det, våga blotta alla de där oönskade medpassagerarna har varit en stor del av min bearbetning.
 
Vad har jag då att säga om mitt sista inlägg? Inte mycket, tråkigt nog. 
 
Det är ännu ett sådant inlägg proppat av olika åsikter hit och dit, utan någon röd tråd. Med sådana totalt urvattnade åsikter som att ge kängor till mediaindustrin är det väldigt svårt att skriva något personligt, något av vikt. Jag hade gärna valt att avsluta min Lunarkarriär med #45 eller kanske #51, texter som var väldigt personliga och symboliserade mycket av det jag gick igenom där och då.
 
Men så är det med livet, man slutar sällan när man är på toppen.
 
...eller botten, som i den här situationen (om du förstår vad jag menar).
 
Tack för att du varit med på resan. Texter om mitt tio år yngre jag kommer garanterat fortsätta komma här på bloggen, men det här är den sista texten från mitt tio år yngre jag.
 
 
Referens till ord
14 mars 2004

Att vi människor är både manipulerbara och manipulativa råder det absolut inga tvivel på. Hur många har inte slängt dit något sexistiskt ord som "kåt" eller "sexig" när bilderna här på lunarstorm ska namnges, eller döpt ett dagboksinlägg till SEX eller något liknande. Detta i det enda syftet att få någon sorts kändisstatus på lunar. Öka sina siffror bredvid sina bilder.

 

Och folk går ju på det, sex säljer, vare sig det är trevligt eller otrevligt. Jag synar mina siffror på dagboksinläggen och upptäcker att "Våldtagen av en älg" har blivit läst flest gånger. "Föräldramöten är speglar" ligger sist, eller en av dom sista. Hur skulle det gå för den här texten om jag döpte den till "Folkpartiet" eller "Grodan, en intressant varelse"...?

Detta är tecken på hur folk så lätt kan bli manipulerade i sin vardag. Om då lunarstorm kan användas till detta syfte, då måste ju i princip allt gå...

 

Jag har skrivit en hel del om media, om du inte läst "Media" så gör det innan du läser detta. Detta är väl en slags fristående uppföljare till den texten..

 

Religionskrig är ett väl myntat begrepp. Ett begrepp som används flitigt idag.

Och människor gillar att svartmåla religioner, dom älskar det. En del har det som hobby till och med. Dom vill hänvisa många konflikter i världen just till religionen, dit vill dom skicka syndabocken.

Religionskrig är ett begrepp stiftat av dessa människor. Ett krig där kanske en FAKTOR är religionsskillnader kan lätt målas upp som ett religionskrig. Varför får vi då kalla kårar längs med ryggraden då vi hör "muslimska extremister" men inte då vi hör "judiska extremister". Varför ser vi på TV dessa människor med mycket hårväxt på hakan med en Kalashnikov eller AK5 i handen och skrika 11 konsonanter i följd? Det är just där media kommer in.

 

Medias uppgift har blivit att skapa referenser till ord som finns i våra mentala lexikon. En femteklassare vet troligen vad en extremist och en muslim är för något. Men vad dom två orden innebär tillsammans har ungen inget grepp om. Men media fyller igen det tomrummet med att visa bilder på folk med vita lakan inlindade runt sig och vapen i hand. Dom trycker bilder på folk med vapen i hand och säger sig komma från Al-Qaida. Vi präntar in det i våra huvuden:

 

^//Link pic Osama_bin_Laden.jpg to associated words "muslimsk extremist".<Enter>

Saving.....

...Saving done\\^

 

På så sätt skapar vi referenser till alla sorters ord som till exempel smal person, tjock person, snygg människa, ful människa, bra låt, lätt mat, elaka människor, viktiga människor, matchande kläder, dåliga skådespelare, god McDonaldsburgare ovärdiga Robinsonvinnare, rätt, fel, sanning, lögn.

 

Dom gör det hela tiden och dom gör det med en knivskarp precision och genialitet. Snart behöver vi knappt tänka, det gör ju media åt oss.

 

Väldigt läskigt att bli uppfostrad av dessa människor må jag säga. Och bevisen har vi i plural.

Se bara på kvinnobilden i samhället. Smal, härliga former, inte ha samma uppsättning kläder två dagar i rad, inte vissa sig offentligt med bleka ben. Var snygg helt enkelt, och visa aldrig någon annan sida av dig.

På något märkligt sätt har denna bild slunkit in i oss alla, och kvinnor lever efter det. Dom går till skolan i tron om att om dom inte ser ut som dom gör så är dom mindre värda än andra människor. Dom spenderar varje vaken timme i rädslan om att sjunka i värde på grund av utslag på halsen, finne på kinden eller att ha vanliga trosor på sig.

En sjuklig rädsla som kan anta vilken form som helst. Obeskrivlig ångest, ätstörningar, social rädsla, magsår, alkoholproblem, uppmärksamhet i all bemärkelse.

Dom skär sig på sina armar eftersom det är så oändligt mycket enklare och skönare att prata om sin yttre smärta, än den smärta man känner inuti.

ALLT handlar om det yttre, ALLT!

Vaknar du en morgon och känner dig deppig. Ser du alla deppighetens mönster i ditt ansikte i spegeln? Lös det med lite smink. Funkar det inte, lägg på mer smink. Funkar inte det heller, lägg på ännu mer smink.

Till slut är ditt ansikte täckt av så mycket smink att du lika gärna kunnat ta på dig en burka och gått till skolan.

Smink ger kvinnan möjlighet att framhäva ansiktsformer och delar av ansiktet som hon själv behagar. Men det kan leda till en snedvriden bild av henne, en orättvis bild. Detta eftersom, som vi alla vet, kvinnans bild av sig själv är fel och inkorrekt.

Därför anser jag att burka kan, i många fall, ge en mer rättvis bild av en kvinna, än vad smink kan.

 

 

 

Människor lägger mer tyngd och värde i hur dom ser ut än vilka dom är.

Människor lägger mer tyngd och värde i vad dom presterar än vilka dom är.

Detta är tragiskt.

 

Ett härligt upptäckande jag gjort under min skoltrötthet nu under trean är just skillnaden mellan det jag gör och vem jag är.

Förr i tiden kunde jag må pyton om jag fick tillbaka prov som det stod G- på. Jag kände hur mitt värde som människa kunde sjunka.

"-Att jag kunde få fel på den frågan, hur är det möjligt?!"

"-Du är dum."

"-Jaha.."

En monolog som är begränsad till ett sådant litet utrymme som ditt huvud. Det är där alla dessa värdesatser äger rum. Men våra små huvuden är så smarta så dom lyckas få det att se ut som om detta gäller hela världen.

 

Så vad gör det mig om jag får G i historia B. Det betyder ju bara att en lärare med tunt, vitt hår anser att jag ska ha G. Punkt.

Jag skiter väl i vad han tycker!

 

 

Tillbaka till kvinnobilden..

Hur i hela fridens namn kan alla tjejer se sig speglarna och se något fult?

Alla dessa tjejer som dragit högvinster i det genetiska lotteriet. Helt otroligt!

Det enda dom ser i spegeln är dubbelhakor, fet hy och klyvna hårtoppar. Det är verkligen tragiskt!

 

Det är synd om er


Gymnasiet - Mina motpoler - Del 5

Jag har en vän för livet och hon heter Mia. Det tog mig nästan tio år att landa i det och nu tänkte jag försöka berätta om vår vänskap och vad hon betydde för mig under gymnasiets sista två år.
 
Min klass i Tumba Gymnasium var redan en etablerad klass då jag kom in ett år sent. Jag tog aldrig ett aktivt beslut vid något tillfälle, men på något sätt så hade jag gett upp redan innan jag började. Jag hade ingen plats där var min bestämda åsikt. Men trots den ruttna inställningen mot att träffa nya människor fanns där någon som var villig att ge mig en chans tusen chanser, trots min brist på samarbetsvilja.
 
Mia och jag hade tidigare gått på samma högstadieskola, så jag hade ett par små aningar om vem hon var (vilket var betydligt mer info än vad jag hade om någon annan i min nya gymnasieklass). På högstadiet hade vi gått i olika enheter och därför inte haft några lektioner tillsammans. En av mina barndomsvänner hade en crush på henne under nian så jag hade luskat reda på en smula genom en handfull av hennes klasskamrater jag hade franska med. Dessutom var en av hennes storasystrar ledare för cellgruppen (som nu kallas Gemenskapsgrupper) jag var med i under ett par år. Men jag tror inte att jag någonsin hade pratat med henne på riktigt vid något tillfälle.
 
Som du märker hade våra vägar halvkorsats flera gånger tidigare, och nu hade vi alltså oväntat hamnat i samma klass. Den första tiden hade vi inte någon märkvärdig kontakt, mer än trevliga hälsningsfraser och skolrelaterade samtal. Det avgörande ögonblicket kom två-tre månader in i första terminen, en helt vanlig eftermiddag efter skolan.
 
Jag hade varit på riktigt dåligt humör den skoldagen och hade efteråt följt med Jonathan hem till honom för att kolla på en dålig, nedladdad version av Jurassic Park III. Vi hade det sjukt roligt, som vanligt. Efter filmen pep det till i min Nokia 5110, jag hade fått ett SMS från ett okänt nummer. Det finns inte sparat någonstans så jag kan tyvärr inte citera det, men det var en uppmuntran från Mia. Hon hade märkt att jag var på dåligt humör den skoldagen så hon ville peka på en rad saker jag hade att vara tacksam och glad över. Till exempel att jag verkade ha många goda vänner, att jag var duktig på vissa saker och att jag såg bra ut. När hon avslutade med ett "Kram! /Mia" och jag förstod vem det var ifrån blev förvirringen total. Tre punkter om detta:
 
  • Först och främst visar den här händelsen på en av Mias bästa förmågor som är minst lika framträdande idag. Att kunna se var goda gärningar behövs och sedan leverera långt över förväntan.
  • Nu har jag själv aldrig varit en snygg tonårstjej, men jag tror att många sådana har flera gånger upplevt att tonårskillar inte alls kan hantera snälla ord och handlingar från snygga tjejer. Det tolkas genast som att det blivit dags att bli pojkvän/flickvän. Förstår du vad jag menar? Du vet... I'M NICE TO EVERYONE! Jag talar endast från egen erfarenhet av att vara tonåring och kille. Det är säkert precis lika vanligt åt andra hållet.
  • Hade det varit Viktor pre-dagboksinlägg #22 hade mitt svar formulerats från just en sådan tonårshjärna jag precis nämnde, tummarna hade bokstaverat fram diverse blinkande smileys, en rad försiktiga "hehe" och så hade jag ägnat resten av den dagen åt att diskutera med Jonathan om jag skulle avsluta med "Kram" eller "Kramar". Men så var icke fallet. Jag hade under många månader närt en längtan att få agera sakligt och rakt mot tjejer, för att slippa bli missförstådd. Inget mer skojande, lullande och göra sig till. En så pass djup längtan att det skulle komma att blomma ut åt olika extrema håll. Mitt svar på detta SMS kom att bli den första ordentliga manifestationen av denna nya livsfilosofi. Och om jag överdriver en smula skulle jag kunna säga att det skulle komma att definiera vår relation de kommande... tre åren? 
Jag svarade ungefär så här (igen, det finns inte sparat någonstans så jag kan inte exakt citera):
 
"Tack, men varför skriver du "kram" när det är något vi inte gör i verkligheten?"
 
Att ägna större delen av ett svar på ett sådant uppmuntrande SMS åt att sätta personen på plats är inte särskilt artigt. Men hade jag svarat alldeles fööör trevligt och gosigt - som jag brukat göra när jag fått kontakt med tjejer - hade det slutat som precis alla andra av mina tafatta försök att framstå som utmärkt pojkvänsmaterial. Nu kan du såklart argumentera för att det faktiskt finns ett mellanläge som de allra flesta normalt funtade människor använder sig av. Vad du inte förstår då är att för mig var detta början av en era. Eran av extremer. Eran av att testa sociala gränser, som en trotsig 2-åring.
 
Och av någon outgrundlig anledning föll mitt svar i god jord. Det tror jag i alla fall, för efter det växte en god men märklig vänskap fram.
 
Med god vänskap menar jag att vi under det dryga året som var kvar på gymnasiet pratade väldigt mycket och länge om livet. Familjen, vänner, lojalitet, mognad, dolda motiv, killar, tjejer, dåtiden, nutiden och framtiden. Vi delade erfarenheter med varandra och hjälptes åt att hålla humöret uppe i skolan (så gott det gick) under familjekriser.
 
Med märklig vänskap menar jag att jag regelbundet betedde mig riktigt illa. Mitt SMS ekade vidare in i vår vänskap där det konstaterades tydligt och sakligt att någon form av uppvaktning aldrig funnits och kommer aldrig finnas på tapeten. Det var på många sätt väldigt skönt, vi var båda väldigt avslappnade och kunde därför prata med varandra som vänner, inte som små tonåringar där den ene uppvaktar den andre. Men jag drog det, som sagt, till sina extremer.
 
Hur tydlig och saklig kunde jag egentligen bli mot henne? Jag var tvungen att ta reda på exakt var gränsen gick.
 
Detta resulterade i telefonsamtal där jag kunde avbryta mitt i en mening och säga att jag inte ville prata längre.
Eller när vi bestämt träff någonstans och kanske skulle tillsammans gå till skolan då jag kunde höra av mig innan och säga att jag inte hade lust att ses. Det här var en bråkdel av exempel på hur jag betedde mig, och så höll det på.
 
Jag har funderat väldigt mycket över varför det blev på det här viset, det är anledningen till varför det varit så tyst på bloggen på sistone. Att återbesöka mitt gamla beteende mot Mia har varit jobbigt. Även fast jag i efterhand flera gånger bett om ursäkt så får jag ont i magen att tänka tillbaka på just detta, min översittarroll mot en sådan fantastisk människa som Mia. Jag får ihop det till tre punkter (som inte på något sätt ursäktar mitt beteende, men det är befriande att hitta förklaringar):
 
  • Som ett barn bestämdes mitt beteende efter det som gav starkast reaktioner. Och Mia - som jag träffade nästan varje vardag i två läsår - gav ofta svar på tal och sina reflektioner på det som kom ur min mun på den tiden. Varje reaktion - medhåll som motargument - blev bränsle till den dystra världsbild jag självömkande målade kring mig själv.
  • Mia blev den enda jag lärde känna i min skolklass och vi blev vänner väldigt snabbt. Hon var dock någon jag inte känt särskilt länge och på något märkligt vis hamnade hon mittemellan någon jag känt hela livet och en ytligt bekantskap. Detta skulle kunna förklara mitt spretiga beteende mot henne. Ena stunden kunde vi var djupt inne i ett samtal om relationer, livet och Gud, bara för att sekunden senare resa upp en vägg av utfrysning född ur min tro om den Utklädda falskheten. Människor fick antingen mitt ena beteende eller det andra, Mia fick båda slumpmässigt riktade mot sig.
  • Jag ville ge tillbaka för varje tjej som tidigare missförstått mig, genom att medvetet försöka missförstå tillbaka. Ja, det här blev sannerligen en uppenbarelse för mig. Jag ifrågasatte ofta Mias motiv bakom vår vänskap. Varför hade hon egentligen skickat det där SMS:et? Varför var hon så snäll mot mig? Varför hjälpte hon mig helt vansinnigt mycket med skolarbetet?
Ja, det var mycket som var skevt, vilket krävde en ny, fräsch start av vår vänskap ett par år efter allt detta. Inget av detta kunde naturligtvis följa med in i den vänskap vi delar idag. Det var inte förrän December 2011 som allt på riktigt lades bakom oss, vatten under broarna och sådana liknelser du vet.
 
Som du märker var Mia definitivt min mest komplicerade motpol under gymnasietiden. Men motpol var hon, helt klart. Hon sade emot mig när jag passerade gränser, argumenterade med mig när jag ville diskutera något, var där och då min enda förebild i hur det var att vara ung och kristen. Hon gjorde en vana i att peka ut mina goda sidor, speciellt när jag inte förtjänade det (men behövde det som bäst). Hon hjälpte mig oförskämt mycket med skolarbetet, så pass mycket att om jag någon dag ska plugga vidare så har jag henne enskilt att tacka för att mitt betygspapper inte består av en massa hål i form av IG.
 
Mia var vännen jag inte förtjänade. Hon måste ha sett vem jag skulle komma att bli och inte den jag var. Hon såg potential och värde i mig, något jag inte kunde se själv.
 
Idag är jag ärad att kallas hennes vän, tacksam för allt hon gjort för mig och lycklig för hennes skull. Hon skriver en mycket läsvärd blogg tillsammans med sin man, blir snart tvåbarnsmor och är minst lika suverän idag som då.
 
Mia, tack för att du hade tålamod med mig.
 
Förlåt, du träffade mig i en väldigt konstig tid i mitt liv.

RSS 2.0